ELLE möter artisten Raye: "Jag inser att jag har fått en andra chans"
Det är något filmiskt över att se Raye vid flygeln. Lite som i en film noir, där den gåtfulla protagonisten är sångerska. Salongen på The Twenty Two, medlemsklubben i Londonstadsdelen Mayfair som ligger inhyst i ett gammalt edwardianskt palats, har väggar med träpanel, en soffgrupp i sammet och dämpad belysning – lite som en lönnkrog från 1940-talet. Men när Raye börjar sjunga covers på Sam Cookes Summertime och Nina Simones I’m feeling good – med en röst som rymmer ett enastående spann – förflyttas vi till en helt annan era.
Publiken skulle verkligen platsa i en storfilm: musik- och modeikonerna Janet Jackson och Naomi Campbell sitter längst fram och applåderar intensivt efter varje låt. Även om Raye utstrålar gammaldags Hollywood-glamour är det våren 2024, närmare bestämt på brittiska ELLE:s stora fest under London fashion week.
Slog rekord i nomineringar till Brit Awards
På sätt och vis är det en stafettpinne som förs vidare. Nu är det den 26-åriga musikerns tur att synas i ELLE, under ett redan avgörande år för den unga kvinnan från södra London. I januari nominerades hon till sju Brit awards (och slog därmed rekord), för att sedan vinna sex av dem (rekord igen). Raye spelar alltså i samma liga som David Bowie, Michael Jackson och Oasis vad gäller antal statyetter. När hon skulle ta emot priset för Årets album hade hon sin mormor Agatha med sig upp på scen och då brast det för henne, eller som hon själv uttryckte det under tacktalet, ”jag fulgråter på bästa sändningstid”.
Från det att mitt namn ropades upp var jag så oerhört rörd
Raye– Från det att mitt namn ropades upp var jag så oerhört rörd, berättar hon. Jag fick så mycket bekräftelse den kvällen, det var fullkomligt överväldigande.
Jag har slagit mig ner tillsammans med Raye – hennes riktiga namn är Rachel Keen – i studion där hon fotograferas för ELLE. På scen är hon en stjärna, men privat verkar hon inte lägga särskilt stor vikt vid sin berömmelse. Hon bär baggy jeans och bylsig tröja, är varm och rättfram med en jordnära charm som särskiljer henne från många andra i en bransch där konstnärlig integritet ofta får stå tillbaka för profit och popularitet.
Kämpade mot drogberoende
Vi träffas under en unik period i Rayes liv. Sedan barnsben har hon drömt om att bli musiker och under uppväxten i Croydon, med en ghanansk-schweizisk mamma och engelsk pappa, låg den prestigefyllda Brit school (där bland andra Adele och Amy Winehouse gått) bara ett stenkast bort. Raye, som hade skolat sin röst i kyrkans gospelkör, blev antagen som 14-åring, men hoppade av tre år senare efter att ha landat ett kontrakt på fyra album med skivbolaget Polydor.
Utåt sett verkade världen ligga för hennes fötter, men i själva verket kämpade Raye i nästan ett decennium för att bolaget skulle låta henne spela in en platta. Ändå hände inget och i stället slussades hon runt för att arbeta med andra artister. Trots att skivbolaget åsidosatte Raye under så lång tid rönte hon stora framgångar som både låtskrivare (hon har arbetat med artister som Beyoncé och John Legend) och det hon kallar för ”rent-a-vocal” (hon hörs i Jax Jones You don’t know me, David Guettas Bed och en rad andra mainstreamhits som hon avfärdar som ”tråkiga” och ”fruktansvärda”).
Ironiskt nog blev det alltså hennes framgångar som låtskrivare och körsångerska åt andra artister som satte käppar i hjulet för det egna skapandet. Till slut orkade hon inte mer och vädjade om att befrias från sitt kontrakt. När Polydor vägrade lättade Raye sitt hjärta på sociala medier – i en rad tweets meddelade hon sin omvärld: ”Nu har jag tröttnat på att vara en lydig popstjärna.”
Det var ett riskfyllt drag som hade kunnat bli slutet för hela hennes karriär men i stället började den ta fart på riktigt. Escapism, Rayes första singel som oberoende artist, gick upp som listetta – en låt om hjärtesorg med pulserande basgång – och i februari förra året släpptes det efterlängtade debutalbumet, My 21st century blues. Puts väck var de insmickrande dansdängorna och i stället fick vi råa ballader, orkestrala arrangemang och texter som sätter sig inför framtida arenakonserter. Genremässigt pendlar hon mellan soul och R&B och den artistiska fullödigheten går inte att ta miste på. De som tidigare har avfärdat Raye som konstnärligt begränsad har blivit motbevisade med råge.
Ändå skrevs stora delar av albumet medan hon fortfarande var låst till skivbolaget.
– Parallellt gjorde jag musik som jag hatade och jag jobbade idiotiskt hårt, minns Raye. Jag bearbetade en massa trauman och fattade många dåliga beslut. Och så drogberoendet på det … Det var en stökig period.
Det kommer att vara smärtsamt, för det är på riktigt
RayeAmy Winehouse sa en gång: ”Alla hemska situationer är en blueslåt som väntar på att skrivas” och på My 21st century blues har Rayes personliga erfarenheter av beroende, dysmorfofobi, sexuella övergrepp och depression förädlats till kraftfulla låtar som genomsyras av sårbarhet. Texten i Body dysmorphia är rå och brutalt uppriktig medan Ice cream man – där hon berättar om sexuella övergrepp – ofta blir så svår att framföra att hon bryter ihop på scen.
– Det är det som är konst, säger hon. Det kommer att vara smärtsamt, för det är på riktigt.
Det som får Raye att orka och hitta motivation är responsen från fansen.
– Vår generation försöker hitta sätt att normalisera och skapa trygga rum för sådana här ämnen. Jag får meddelanden som, ”Hej, jag är en 55-årig kvinna som gick igenom det du sjunger om när jag var 17 och jag har hållit tyst i hela mitt liv.” Jag blir så oerhört rörd och tacksam över att jag har lyckats göra ett album som människor där ute behöver.
Fri efter motgångarna
Att Raye nu struntar blankt i alla former av regelböcker har till stor del med de tidigare motgångarna att göra. Utan begränsningar från något skivbolag ger hon sig själv utrymme att prioritera mental hälsa lika mycket som framgångar och dessutom har hennes föräldrar tagit över som managers.
– Innan jag involverade mina föräldrar var jag så vilse, berättar Raye. Jag behöver människor omkring mig som bryr sig om mig, som vill mitt bästa och vet var mina gränser går. Ingen gör det bättre än mina föräldrar.
Jag träffar Rayes mamma i studion under fotograferingen. Hon har tagit tjänstledigt från sitt arbete inom psykiatrin och är, precis som sin dotter, lika vänlig som klok. Vi småpratar medan vi ser Raye posera framför kameran och hon berättar om deras gemensamma välgörenhetsprojekt Ripples, som ska finansiera sömnads- och entreprenörsskolor för kvinnor i Ghana.
– Min mamma säger alltid, ”Ödmjukhet, Rachel. Ödmjukhet”, fortsätter Raye. Det är så viktigt att hålla fötterna på jorden.
Jag vill inte vara känd, jag vill bara att miljontals öron ska nås av min musik
RayeDet må vara sant, men Raye befinner sig utan tvivel på randen till ett megakändisskap och därmed en helt ny tillvaro. Nyss hemkommen efter en utsåld turné i Australien var det med nöd och näppe hon kunde klämma in framträdandet på Brit awards i sitt späckade schema. Hon arbetar fortfarande med andra artister och har till exempel skrivit Dear Ben, Pt ll tillsammans med Jennifer Lopez.
– Hon är väldigt passionerad och var så öppen mot mig, säger Raye om samarbetet. Och hon är otroooligt snygg.
Raye är fast besluten att inte tappa fotfästet av alla hyllningar.
– Jag älskar mitt album för det känns uppriktigt. Det sista jag vill är att folk ska tycka att jag är divig eller att jag hör hemma i första klass eller på flotta hotell.
– Jag vill inte vara känd, fortsätter hon. Jag vill inte vara någon influenser. Jag vill inte bli för ”stor” för något, jag vill bara att miljontals öron ska nås av min musik.
Blandade känslor för succén på Tiktok
Att nå alla dessa öron innebär viss aktivitet på sociala medier och inte minst Tiktok har varit en framgångsfaktor – Escapism exploderade på plattformen innan den placerade sig på mainstreamlistorna. Men givetvis finns där även hård press och ren fientlighet.
– Det kan verkligen bli helt j***a sjukt, säger Raye. Men varför skulle jag bry mig om hur många likes jag får? Man tar del av tusentals individers åsikter och när man låter de åsikterna ta plats, då börjar man hata sig själv eller analysera sönder sig.
För Raye är självförtroendet något som varierar beroende på situation.
– Jag är självsäker när jag skriver och när jag sjunger, men annars känner jag mig ganska osäker och malplacerad.
Modevärlden är ett av de områden som Raye nu ger sig i kast med att lära känna (”Den kan vara riktigt läskig”) och placeringen front row på Valentinos haute couture-visning förra året har varit en av höjdpunkterna hittills.
– Det var makalöst, säger hon. Jag kunde knappt andas.
Samma legendariska artister som inspirerat hennes musikskapande, har också inspirerat hennes stil.
– Ella Fitzgerald var en vacker kvinna och jag älskar hennes klädstil. Likadant med Nina Simone och Diana Ross.
Att vara kvinna och hålla på med det här innebär att bli kritiserad enbart utifrån sitt utseende
RayeNär det gäller scenkläder är det brittiska designern Ellie Misner som utrustar Raye med de omtalade korsetter som ingår i turnégarderoben.
– Jag avgudar henne. Jag trivs alltid i den där klassiska Hollywood-stilen … korsetter, handskar, en vacker klänning.
Efter den historiska kvällen på Brit awards riktades världens ögon mot Raye, sedan dess har hennes musik strömmats hisnande fem miljarder gånger och hennes videovisningar ökade med 621%. Den massiva exponeringen har genererat horder av nya fans medan baksidan av myntet är präglat av näthat.
– Att vara kvinna och hålla på med det här innebär att bli kritiserad enbart utifrån sitt utseende, konstaterar Raye. Och det är skit. Folk pratar om min vikt, folk har sagt att jag inte ser ut som en kvinna. Riktigt vidriga kommentarer som bara snurrar runt i ens huvud. Jag är inte jättebekväm med mitt utseende, det är något jag fortfarande jobbar på.
Raye berättar att hennes terapeut nyligen ställde frågan, ”När är rösterna i ditt huvud som mest elaka mot dig?” Hennes svar kom omedelbart: ”När jag är på sociala medier”, varpå terapeuten sa, ”Okej, vad ska vi göra åt det?” Dagen efter gav Raye, som redan hade en separat telefon för sociala medier, sina lösenord till en vän som fick ta över hennes konton. Om Raye vill lägga ut något får hon fem minuter med telefonen.
Detta är ytterligare ett exempel på hennes strategier för att stå ut i den bransch som nästan knäckte henne. Efter Brit awards bestämde hon sig för att ta ledigt en månad för att bara ta hand om sig själv.
– Jag vill inte känna mig osäker inför nästa kapitel i mitt liv, förklarar hon. Jag känner mig ensam. Inte i bemärkelsen att jag saknar en partner eller vill bli kär, inte på det sättet. Jag behöver mer terapi, få verktyg så jag kan släppa taget om allt negativt och i stället ta till mig allt positivt som livet erbjuder just nu.
Nu bär det av hem till södra London där hon bor med två av sina tre systrar – Abby och Lauren – och hunden Yoshi.
– Det är tryggt och underbart, säger hon leende.
När jag verkligen reflekterar inser jag att jag har fått en andra chans
RayeJag frågar om hon skulle ha gjort något annorlunda mot bakgrund av det hon lärt sig.
– Hur sjukt och hemskt det än var, så skulle jag inte vara där jag är i dag utan de erfarenheterna. Jag kan bara jämföra det med ett sprucket förhållande … det gör fortfarande ont. Det finns perioder när jag mår toppen och perioder när jag mår skit. Men det är livet. Jag tar allt dag för dag.
Nu verkar Raye ha en bra period.
– När jag verkligen reflekterar inser jag att jag har fått en andra chans.
Att betrakta Rayes karriär som en andra chans, eller som hon också har uttryckt det: ”en radda mirakel”, räcker nog inte riktigt. Att slå sig fri och börja om på egen hand har krävt envishet och ett sjujäkla mod. Skivbolagen prånglar ut popstjärnor i parti och minut men det Raye skapar är något långt mer beständigt.
FAKTA
Namn: Rachel Keen.
Ålder: 26 år.
Yrke: Artist.
Bor: London.
Följ: @raye
Foto Brendan Freeman
Stylist Jenny Kennedy
Hårstylist: Alex Price/Agency 41
Makeupartist: Lan Nguyen-Grealis/Eighteen Management
Manikyr: Elize Star
Stylistassistenter: Grace Clarke & Jess Miller
Set designer: Nicola Bell
Sömmerska: Jess Innes/Karen Avenell
Produktion: Jessica Harrison
